Chaos. det var i begynnelsen, smÅ och stoRA blandade om vartannat, rofyllt skvalpandes mot eller medströms, riktningar. Vi växte upp på älven, ådrorna och jag, men kanske mer den som susar genom huvudet än de flesta andra platser. Vattnet, blodomloppet som pulserar, varmt, färgsatt, genom hela jordelivets.
Jag argumenterade för ett mjukt chaos, med ch, som vore engelskan mjukare än ett segdraget kå eller latinskt hårt c (är jag hård? ett c?).
”Lilla mamma c”, säger han mjukt, av riktigt hårt virke, så snart det torkat låt vattnet pulsera, låt vattnet pulsera genom livet, kroppen skiftar och söker utrymme att växa och andas: Forma en plats och vi formas i utrymmet som kan upptas. En svensk fyller bussätet. En tysk är ett helt rum. ”Vad har du för efternamn, egentligen?”, frågar jag.
Kaos var det korrekta, menade jag bestämt, sjuttonår kristallklar sådär som stjärnorna är när de tittar ut ur ögonen. Chaos, å sin sida, gick att förhandla med, chaotisera, tonsätta.
they called it chaos. it was an order. of a disorder, of neverending art.
Den som förflyttar gränserna. Mellan paletter, tematiker, rentav fysiska ramar för verkligheten. Art som urminne, kraftkälla, uppenbarelseportal, verklighetsfiltrering fingeravtryck genom vävar som milda sommarvindar över min aura, andetag av värme som lyser i mina ögon. Nico…
Allt, sade hon. Allt som är av kärlek.
Det kan hamna här.